Den tuffaste matchen är mot våra egna föreställningar

Hur undviker man att gå bort sig i alla irrgångar och blindvägar som dyker upp för oss som jobbar i skolan. I vår önskan att göra rätt och att ge eleverna de bästa blir det ibland ganska tokigt. Under stora delar av dagen igår kände jag mig frustrerad och trött.  Jag hade svårt att sätta fingret på vad det handlade om. Vad var det för etikett som kliade i nacken? Vad var det surrande ljudet som gjorde det svårt att tänka? Sent igår kväll kunde jag till sist få fatt det. Det gjorde mig både lättad och bekymrad. I grunden handlar det om att vi tappar bort det som är viktigt. Att barnen och lärandet blir perifera, att de är redskap för att vi ska kunna bedriva vår verksamhet och när det gnisslar i vårt utbildningsmaskineri är det för att vi jobbar med dåliga eller fel råvaror. Vi har redan bestämt oss för produkten.

Det tog mig hela kvällen att på riktigt ta in det och vägen dit gick via Uppsala. Förutom mitt rektorsuppdrag tränar jag Huddinges P13-lag i bandy. Det är sjunde året nu och jag har följt med dem från det att de stapplande började i bandyskolan för sju år sedan. Igår var det säsongspremiär i serien och vi skulle möta Sirius på Studenternas. Klassik bandymark och ett lag med en tre gånger så stor trupp som varit på stor is sedan början av oktober. Det finns en konstfrusen bandyplan i Huddinge och den har med lite tur is om en vecka. Våra killar har tränat inomhus på strötider som hockeyn har släppt. Flera av våra spelare var sjuka eller skadade så vi åkte dit med ett lag med en man kort.

Men… Trots en sen kväll, trots förlust med 8-5, trots trötta ben var det ganska nöjda killar som kom hem från Uppsala igår. Jag vill tro att det handlar om ett långsiktigt arbete där jag och den andra tränaren tillsammans med föräldragruppen hela tiden har haft utgångspunkten att vi jobbar med en tanke om att vi i första hand håller på med att låta barn växa som människor i fysik och psyke. Att vi bedriver en verksamhet för alla och att laget är viktigare än resultatet.  Att vi är en kugge i de här barnens livshjul som kan kan få dem att se vinsterna i att inte bara jobba med varandra utan även för varandra. Att målet är att alla ska kunna växa och bli bättre. Att vi aldrig jämför eller värderar i förhållande till varandra utan bara till sig själv. Vi jobbar inte för att ha ett lag som vinner utan ett lag som fortsätter vara ett lag som stöttar och hjälper i med och motgång. Det har också haft effekten att vi idag har alla spelare kvar som börjat spela med oss under de här sju åren.

För att då se parallellen till vad som gjorde mig så frustrerad igår. Vi glömmer vad vi håller på med. Vi har så fullt upp att försöka bedriva och genomföra skola. Att vi glömmer att se eleverna och deras lärande. Det blir skola på bekostnad av eleverna. Vi vänder bort blicken från lärandet och vad vi har för övergripande syfte med skolan som idé mot hur vi genomför och vad vi har för resultat.  Skolan ska vara en plats där man trots olikheter och förutsättningar blir sedd och uppmuntrad, där man inte blir jämförd utan där man kan växa och lära i sin takt för att känna att man fyller en funktion och har ett värde!

På  samma sätt som vi har byggt laget kring att de ska spela bra bandy vilket man bara kan göra som lag där resultat är en en fråga om hur spelarna upplever att träna och spela inte hur det går i matcherna, anser jag att vi i skolan ska jobba för elever som har ett meningsfullt, begripligt och hanterbart lärande och arbetsklimat. Har vi det fokuset kommer resultaten men viktigast av allt vi får elever som är beredda att möta en värld där de måste jobba med och för varandra för att ta sig an framtidens utmaningar.

1 kommentarer

Kommentarrubrik

Maria Dahlin

Maria Dahlin

Många kloka tankar! Det kommer alltid att finnas någon som är bättre en mig, dig eller någon annan. Det viktigaste är att jag är nöjd och stolt över mig själv, för den jag är oavsett vad jag presterar.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*